Dag 2: Spökrundan!
Du kommer tro att jag är galen, vilket jag kanske är, men allt jag skriver på detta papper är sant.
Vi var ett gäng kompisar som brukade umgås på klubben där vi tränade kampsport, Umeå Budoklubb. Vi stod varandra mycket nära, och hittade ofta på olika saker tillsammans. Vi såg på film, gick på långa promenader och hade picknick i broparken. Men en kväll gick något snett.
En helt vanlig lördagskväll träffades vi här på klubben, som vanligt. Vi pratade och hade trevligt. Denna kväll bestämde vi oss för att ta en lite längre promenad än vi brukade ta. Det var en mycket kall och mörk novemberkväll, men kylan kunde inte frysa våra glada miner när vi trots mörkret gav oss ut.
Om jag vetat vad som skulle hända här näst skulle jag aldrig satt min fot utanför dojon...
Till en början var allt lugnt, men vi märkte snart att något var fel, staden var för tyst. Efter ett tag började vi alla känna oss mer och mer olustiga. Kylan hade trängt in under vantar och jackor och mörkret kändes om möjligt ännu mörkare. Kerstin och Allan käbblade som vanligt. Bengt, Ylva och Stig sjöng på en visa de själva hade hittat på. Agneta pratade i telefon med sin oroliga mamma och jag, Glenn och Göta diskuterade specialeffekterna i den senaste Star Wars filmen.
Plötsligt var vi en färre. Kerstin fanns inte att hitta någonstans. Vi trodde såklart att det var ett dåligt skämt, att hon skulle hoppa fram ur skogen när som helst och skrämma oss. Men hon kom aldrig, hon var som uppslukad av jorden. Vi visste inte vad vi skulle ta oss till så vi fortsatte bara att gå och hoppades på att hitta henne längre fram.
Stig gav till ett förvånat utrop när han insåg att Allan också hade försvunnit. Men vi tänkte att Kerstin och Allan kanske hade hittat på något bus tillsammans, så vi brydde oss inte så mycket mer om det. Vi fortsatte gå, men nu ökade vi takten vi ville ta oss tillbaka så fort som möjligt. Innan vi visste ordet av var även Agneta borta. Som om vi vore löv tagna av vinden försvann vi en och en. När det bara var jag och Göta kvar tog vi varandras händer och sprang så fort vi kunde mot dojon. Vid bilvägen tappade vi dock greppet om varandra då en lastbil dök upp framför oss och när jag vände mig om var även Göta försvunnen.
Jag vände mig tillbaka och rusade så fort jag kunde tillbaka till dojon då en skepnad uppenbarade sig framför mig, jag hann jag inte stanna och sprang rakt in i den. Mörkret slöt sig tätare om mig tills allt blev svart och mina knän vek sig.
Nästa morgon vaknade jag i min säng, som om allt bara varit en mardröm. Lättad gick jag ner till köket men fick där syn på den hemska rubriken "flicka hittad mördad" i dagens tidning. Min vän Kerstin log mot mig från tidningens framsida. Fotot var från skolfotot vi tog i augusti.
De andra av mina kamrater hittades vid liv av polisen. Men ingen av oss återhämtade sig riktigt från den kvällen. Kerstins frånvaro låg som ett tungt täcke över oss och kvävde luften.Jag önskar att jag kunnat berätta exakt vad som hände oss den kvällen, men det går inte. Ingen av mina vänner kan heller förklara vad som hände. De har samma historia som jag: allt blev svart.
